Tillbaka i den underbara vardagen ...

Nu är jag hemma igen. Besöket i Sthlm den här gången blev faktiskt ingen höjdare. Jag kanske låter lite gnällig men faktum är att om jag skulle få samma erbjudande (betald resa, hotell, party och prisutdelning på Café Opera, osv.) en gång till, så skulle jag med största sannolikhet tacka nej.

Missförstå mig inte nu. Hotellet var helt okej, jag sov gott, det fanns text-tv och frukostbuffén hade både osockrad lättyogurt, solroskärnor, linfö och bovete. Flygresan gick också smidigt. Fly-Nordic lyckades i sin föresats att transportera mig tur och retur Stockholm, både någorlunda bekvämt och nästan enligt tidtabell. Buffén på Café Opera var jättegod, vinet gratis och sällskapet var både trevligt och intressant. Kändisar och wannabies så långt ögat nådde, vilket gladde Aftonbladet som stod värd för kvällens spektakel. Men det var nog där det gick snett ...

Jag är helt enkelt inte van att vara längst ner på rangskalan när jag är ute och roar mig. Nu var det ju flera år sedan jag faktiskt var på en nattklubb och det kanske har sin grund i att jag även tröttnat på hela den företeelsen. Men när jag av en påtagligt speedad regissör, dessutom tvingas upp på en scen, iklädd en stor banderoll med texten "Läsare" - i Aftonbladets typsnitt - och allt detta inför ett stort antal gratisvinslurpande, mer eller mindre, kända mediearbetare, då var det liksom inte festligt längre!

Enligt Aftonbladets tidningsupplaga dagen efter så pågick efterfesten till långt fram på småtimmarna och champagnen flödade, men allt det gick mig fullständigt förbi för då låg jag redan och sov på hotellet. Vi gick redan vid tiotiden och det bästa med det var att vi uppenbarligen missade att Kicki Danielsson uppträdde strax efter vår sorti från det aktuella etablissemanget.

Nu är det absolut inte så att jag har någon som helst lust att vara "festens mittpunkt" eller något i den stilen, men någon "vanlig människa" enligt den Percy Nilegårdska definitionen, det är jag verkligen inte. Och då är det extra obehagligt att bli uppvisad som någon sorts pajas på en scen, och allt detta även dokumenterat av diverse tv-kameror!

Det tråkigaste av allt var kanske att jag fått till uppgift att dela ut priset till "Årets manliga svenska skådespelare i en TV-produktion" och att detta pris nu skulle tilldelas en Mikael Persbrant som inte var närvarande. När detta annonserades ut av kvällens charmerande värd, Kattis Ahlström (som är genuint trevlig - och vacker!), så sades det att Zlatan skulle hämta priset i stället för den frånvarande (!) Persbrant. Detta lät ju kul och för några sekunder så tänkte jag att det skulle bli trevligare att träffa Zlatan (trots att jag faktiskt redan träffat honom vid ett tillfälle) än Persbrand. Då hoppar det upp en riktigt fånig komiker, som jag inte känner till namn, i landslagströja och peruk med långt hår, och skall försöka föreställa Zlatan! Han hade uppenbarligen förberett ett tacktal som han, på hysterikst vis, brölade ut i högtalarna. Allt var mer än lovligt pinsamt och jag ville bara ställa ifrån mig priset och gå därifrån. Jag kan inte tänka mig att NÅGON tyckte att det där var festligt eller ens en gnutta underhållande - jag tyckte bara att det var osedvanligt töntigt.

Nåja, nu är jag som sagt tillbaka i vardagen igen och idag ska jag träna, läsa, promenera (långt!) och pussa mina barn. Det tycker jag är bättre!