Dante kan läsa!

Idag var dagen då jag för första gången insåg att min son kan läsa. Vilken fantastisk milstolpe! Jag är så stolt att jag får tårar i ögonen. Men samtidigt är det en milstolpe som innebär att man inte kan mörka saker längre inför sina barn ...

Under tiden jag var borta så hade det ramlat ner en inbjudan till barnkalas, adresserat till Vega, i vår brevlåda. Eftersom inbjudan gällde nu på lördag (då jag planerat in skidåkning i Åre med skruttarna) så berättade jag inte för Vega (eller Dante) om inbjudan. Jag tyckte att det var onödigt när hon ändå inte skulle kunna gå. Dock behöll jag själva inbjudningskortet och satte upp det på kylskåpet ifall vi, av någon anledning, inte skulle komma iväg till Åre.

När vi sedan satt och åt middag såg Vega kortet och frågade vad det stod. Jag svarade då att det bara var ett fint kort som jag ville spara. Och det var då jag insåg att Dante lärt sig läsa på riktigt ...

Han läste på kortet och berättade att det var till Vega och att det gällde ett födelsedagskalas hos Isabell. Jag blev helt stum! Hur cool som helst! ... och hur pinsamt som helst - att bli belagd med lögn av sina barn.

Från och med nu är det andra strategier som gäller!